systerfyra

Det händer inte så värstans mycket nu. Alla dagar är väldigt lika varandra och jag är helt dagvill, har ingen aning om det är måndag eller torsdag. Och jag bryr mig inte heller, koncentrerar mig mest på att dagen ska flyta så smidigt som möjligt, bli frisk och att göra vad jag kan för att familjen ska ha det så bra som möjligt.

Längtar efter riktig vardag igen. Att regelbundet gå till jobbet, träffa kompisar, träna och bitcha mig om hur synd det är om mig. Jag längtar efter vår och att snön smälter. Jag gillar vintern, tro inget annat, men det skulle räcka om den var nån månad bara och inte ett halvår. Det räcker nu.

Jag längtar efter barnen och vill göra saker med dom. På sistone har vi mest umgåtts via telefon och mitt pappahjärta blöder av saknad efter dom.

Men det finns ljuspunkter i tillvaron;

• saker är på gång inom flera områden. Kan inte säga vad just nu men det är saker som gör att jag har hopp om tillvaron.
• Det har vänt. Dagarna blir lite ljusare och det märks främst på eftermiddagen.
• Jag har det otroligt bra och lever i en, för många, fantasivärld. När man ser på tv om Haiti-katastrofen, Operation Smile med mera så inser man vilket otroligt lyxliv jag egentligen har.

Till sist: grejsade med bilder häromdagen och såg att mina barn är ganska lika varandra.



Linus, Måns och Ellen i ungefär samma ålder.